VIdunderligt vackert, takdropp och avslöjande

Sportlovet är igång här hos oss.

Idag är det tredje dagen av ledighet och idag, liksom tidigare dagar är det kyligt ute.

Idag har dock solen lyckats ta sig fram och värmer upp snön som ligger på taken.

Det droppar ur stuprännorna.

Det ger mig en liten känsla av vår i kroppen även om jag rent logiskt kan se att det nog lär dröja ett tag innan våren är i antågande... Igår tog jag, småsårkarna och dotra en promenad nedåt hamnen.

Det är så vackert där nere.

Både i vinterskrud och i sommardito tycker jag om det jag ser.

Likadant i höstrusk och våryra.

*

Hantverksbyn ser ut att ligga i dvala och inte många har gett sig ut i snön nere vid bryggan.

*

Ja, jag skulle ljuga om jag sa att jag gillar att vara ute när det är snö och kyla.

Jag är inte riktigt den typen, utan håller mig egentligen hellre hemma innanför husets trygga varma väggar...

men för husfridens skull gör jag mig ett försök någon gång ibland.

*

Bryggan ligger vackert öde.

*

Jag står där nere en stund och fotar, trots att snön når mig ända upp på låren.

Barnen klättrar omkring i snövallarna en bit därifrån.

*

Så bestämmer vi oss för att ta oss en sväng nedåt vattnet.

Här är snön ännu djupare och man får nästan gräva sig fram.

Då trampar dottern av mig skon.

Längst ner under snön ligger den och jag blir arg som ett bi...

Varför utsätter jag mig överhuvudtaget för att göra sådana här saker?!!

Ser framför mig hur jag kommer bli sängliggande i förkylning en bra tid framåt bara för att jag försöker göra familjen till lags...

*

Jag fiskar upp skon och försöker få på mig den i den djupa snön, vilket ju inte är det lättaste...

Till slut lyckas jag.

Då känner jag hur snön i skon börjar smälta under mina varma fötter som helt plötsligt inte är så varma längre...

*

Då börjar sönerna bråka med varandra och vill absolut inte gå hem utan sätter sig och tjurar i varsin snödriva.

Och där står jag med vatten i skon och -10 grader omkring mig.

*

Inte underligt att man ibland ifrågasätter sina val i livet...

*

För just där

just då

önskade jag mina barn dit pepparn växer

*

Och efteråt så skämdes jag över mina tankar!

*

Men det är väl så livet är...

Hur mycket man älskar någon så kommer det stunder när man bara vill vara ensam.

*

Idag har solen lyst på oss här i Östergötland.

Skoningslöst!

Solens efterlängtade strålar avslöjar mer än vad jag vill.

Saker jag inte tänker på när det är vintermörkt syns helt plötsligt alldeles för väl.

I vårt sovrum t.ex där dyker måste-tankar upp när jag ser de målningsarbeten som inte blev klara i somras.

Taklisterna riktigt skriker furu och inne i hörnet ser jag den lila strimma av chockrosa som tidigare var målad på väggen (dock inte av mig).

Varje litet dammkorn syns, och det vill jag lova, är ganska många i mitt hem just nu även om jag dammtorkar då och då;)

*

Så det är bara att välja...

Ska jag ta hand om dammet, måla mina lister eller vika högen med lakan först?

Äh, skitsamma! Jag lever i nuet och passar på att njuta med en kopp gott te och en bit nybakad sockerkaka istället!

Tvätten och dammet finns kvar!

Kram från livsnjutaren

Annica